Många kampsporter och kontaktsporter engagerar och skapar debatt. Själva idén med att utövarna med teknik och fysisk styrka på olika sätt ska manövrera ut en motståndare är helt enkelt en fråga som väcker diskussioner kring lämplighet utifrån bland annat ett moraliskt perspektiv. Att det förhåller sig på det viset är inget konstigt, inte ens för oss som skriver här på sajten. Vi tar gärna debatten, bara debatten inriktas på fakta och utifrån fler aspekter än en slags påklistrad moralfasad. Kampsport har funnits i alla tusentals år som människan har vandrat på jorden och de olika disciplinerna har aldrig varit så noggrant reglerade och kontrollerade som de är just nu.
En fråga som ofta tas upp när det handlar om kampsport och moral är wrestling, eller fribrottning på ren svenska. I det sammanhanget är det inte så ofta en fråga om det moraliska i att muskelberg pucklar på varandra i ringen, utan mer om att sporten, för den som vill kalla fribrottning för en sådan, är ett utmärkt exempel på moraliskt förfall! Wrestling betraktas av många som en riktigt ful och osmaklig sport som endast appellerar till de mest inskränkta av människor.
Vi här på K-1.se håller inte med om den synen på wrestling. Vi menar att fribrottning är en kampsport vars status bör höjas. Eftersom hela skådespelet är ett slags mellanting mellan brottning som sport och skådespel kan wrestling givetvis dock inte få någon officiell status. Vad vi menar är att det är dags att uppmärksamma deltagarna i wrestlingcirkusen som de vältränade atleter de verkligen är.
En utsökt dramaturgi
Wrestling är först och främst ett skådespel. Idén med sporten bygger på en tradition som går tillbaka till Romarriket, med dess vurm för bataljer på Colosseum, och förmodligen har det funnits liknande skådespel som dagens neonupplysta cirkus ännu längre än så.
Wrestling bygger på tre fundament, nämligen 1) att det ska finnas en hjälte (the good guy i den vanliga terminologin), 2) en motståndare (the bad guy) och att det ska finnas en övergripande historia bakom varför dessa två ska göra upp i en envig i ringen. Dessa tre fundament ger automatiskt en dramaturgi som kan bli mer eller mindre tillspetsad. Vanligt är till exempel att de två kombattanterna slåss om en kvinna. Kanske har kvinnan frivilligt gått över till den ”andra sidan”, kanske har ”the bad guy” lurat henne att svika ”the good guy”. Det är ofta något gammaldags värderingar som ligger till grund för de dispyter som gör att brottarna måste göra upp i ringen.
Powerslams och big boots
När så brottarna är uppe i ringen, ofta efter långrandiga presentationer där de egna förmågorna framhävs och motståndarens kapacitet förminskas, är det vanligtvis fullt ös. Fribrottning är inte som vanlig brottning eller boxning; här sker inga avvaktande manövrar, utan handgemänget sätter igång direkt. Det är nu vi kan börja analysera den idrottsliga aspekten av sporten wrestling. Är de grepp, kast och andra moment som brottarna utför av ett sådant slag att man måste vara riktigt skicklig för att utföra dem? Finns det skillnader i kapacitet och kunskap mellan de olika brottarna? Finns det någon måttstock man kan använda för att se hur väl olika moment utförs?
Svaret på de två första frågorna måste vi säga är ett rungande ja. För att utföra merparten av de moment som brottarna utför krävs åratal av träning. Det handlar inte bara om själva tekniken och råstyrkan, utan också om att utföra kast, grepp, mer mera på ett sätt som gör att motståndaren inte skadar sig. Den som blir kastad eller utsätts för någon annan form av omild behandling måste givetvis också kunna hantera den smäll som oundvikligen uppstår. Svaret på den tredje frågan blir i stället nej. Det går inte att mäta prestationen i en wrestlingring. Något sätt att knocka en motståndare finns inte, utan matchen är slut när den som i förväg har utsetts till vinnare får motståndaren på rygg. Någon poängräkning sker inte heller. De flesta kampsporter är rena bedömningssporter, men wrestlingen saknar den här aspekten. Anledningen är givetvis att den inte skulle fylla någon funktion.
Freakshow som sport
Freakshow är ett epitet som ofta sätts på wrestling. Om man med det menar att det i wrestlingens värld figurerar personer som inte tillhör genomsnittet vad gäller längd, vikt och muskelmassa är epitet helt korrekt. Samtidigt – vad är det för fel med att vara annorlunda? André The Giant, Hulk Hogan, Batista, The Rock – dessa legender inom proffsbrottningen kommer aldrig att falla i glömska just eftersom de var (mycket) annorlunda. André the Giant har för övrigt nyligen till och med gjort entré i hasardspelsvärlden. Han har fått en egen videoslot, som du kan läsa mer om på casinon.com.
Om det är något vi skribenter på K-1.se verkligen inte tycker hör hemma i en diskussion om kampsport, så är det dåligt underbyggda argument om att vissa saker är rätt och att vissa saker är fel. Kampsport, oavsett det handlar om någon ”finare” variant som kendo eller judo, eller en smutsigare och mer brutal variant som wrestling, är sporter som kräver otroligt mycket av utövarna och det är något som aldrig ska förminskas.
Med det sagt är vi absolut större fans av UFC, K-1 och liknande mixed martial arts än vad vi är av